Resan utan hund

I bilen en tom hundbur, den ska till landet. Kommer fömodlgen aldrig mer att brukas. Ett tomt koppel, några av hans favoritdjur, det mesta ska slängas. Men det är ändå svårt att göra sig av med det. På vägen ner stannar jag och fikar, typiskt rastställe för oss och Bentley. Känslorna väller upp och tårarna kommer, bara för att inte ha en hund att rasta. Det är alldeles svart när jag kommer fram till landet. Jag vet vad som väntar mig, allt finns ju kvar som vi lämnade det för 15 dagar sen. Bentleys matskål och vattenskål med både mat och vatten står kvar. Vi trodde väl aldrig att vi skulle komma tillbaka utan Bentley. I hundkorgen ligger några av favoriterna på landet och på fler ställen när jag går runt. Jag gråter och lägger mig i hundkorgen.
 
 
 
En natt sov jag där sen åkte jag tillbaka till Huddinge. 

En bild jag gillar

 
 
 
Den är tagen på Tofta, den är avslappnande och lugn.
 
Nu kan man få en del nojiga idéer, som i förrgår natt - vaknar tvärt och känner hur
Bentley ligger nere vid fötterna, känner värmen och tyngden. Reser mig och kollar,
men bara en vetekudde som Barbro haft för knät som värkt. Ännu har jag inte hört 
honom dricka på natten, inte tokig än.
 

2017 började inte så bra, första gången jag skriver det.

 
 
Jag hade kanske mina aningar kvällen innan. Vi hade bestämt att ringa Djursjukhuset
tidigt på morgonen.
Får komma med det samma, på vägen dit börjar jag känna samma känsla som jag känt
med de andra hundarna.
Men att jag skall åka hem utan hund, det finns inte i mitt huvud.
Kommer in nästan direkt.
Bra då kommer vi hem snart.
Vikten var visserligen oroande mycket 18,4 kg.
Temp okey 38,3.
Men magen var uppsvullen.
Full av vätska.
Då tänkte jag, det går väl att tömma.
Jag såg på veterinären att det var allvarligt.
Hon nämner redan här att han är nästan 10 år och kanske bör vi tänka på att ta bort honom.
Jag känner hur allt förändras.
Nu börjar tårarna komma och jag tittar på Bentley som tittar på mig, förstår han.
Bentleys ögon ber om hjälp mig här ifrån.
Ligger på golvet och kramar honom.
Jag ville åka hem så barnbarnen kunde ta farväl av Bentley.
Men det var inget bra alternativ tyckte veterinären.
Så det blev röntgen.
Full av vätska.
Jag vill ändå att de skall kolla med ultraljud och prov på vätskan.
Men det finns inget att göra.
Cancer men var den kommer från kan de inte säga.
Nu vet jag inte vad jag skall göra.
Barbro är på Friskis o Svettis. Har inget telefonnr. dit.
Får tag på Eva som ringer och så småningom kommer Östen med Barbro.
Nu tror jag att Bentley förstår, trots att han är lite trött av smärtstillande.
Vi tar beslutet han ska inte behöva lida han har ont och det finns ingen bot.
Morfin och en överdos sömnmedel så somnar han lugnt.
Hjärtat har slutat slå, klockan är inte 12 än den 17 januari 2017
Jag saknar min vän och kamrat så oerhört mycket.
Han var en familjemedlem.
Vi var maktlösa.
På en vecka från frisk hund till dödssjuk.
Varför just nu?