Var är publiken?

Barbro och jag hade förberett oss på att se Tommy Körberg på Rival. Vi åker in till stan och går dit och tittar eftersom vi aldrig varit där sen det byggdes om.
Vi är en timme för tidigt så vi går och fikar på ett kondis i närheten, men vi tycker ändå att det var lite folk där. Men vi tänker inte mer på det, och återkommer till Rival när det är en knapp halvtimme kvar och det  är fortfarande ingen publik.
Kanske det är inställt?
Barbro går upp till receptionen (det är ju ett hotell) och frågar.
Hon står där med kuvertet med framsidan mot receptionisten, och han kan snabbt konstatera att det på kuvertet står 20:e december. Barbro flinar.
Ja visserligen vill vi vara i tid men en månad för tidigt.
Så är det när man har allt inskrivet i telefon och i pappersalmenacka.
Men det var roligt att vara där för det var en himla aktivitet med möbler som bars in till en konferens som ställdes ut så efter ett tag hade vi både soffa och bord att sitta vid, som vi fick lämna eftersom vi inte skulle vara med.

Ganska vågat men

hälften vunnet.
 
 
Efter en vägg började jag fundera på, om det inte räckte med mönster.
 
 
 
Jag gjorde klart en vägg och det blev rätt bra. Den andra fick lite färg på sig och det blev nog lite
lugnare.
 
 
 
Nu blir det nästa rum.

Det var länge sen

jag skrev men det har varit med mening, ville att Annika skulle stå först för hon var en sådan fantastisk
människa, så positiv och glad ända till slutet. Vi var och hälsade på Janne en vecka efter begravningen,
han hade då ett av sina barnbarn med sig. Han var på väg till kyrkogården, så vi följde med, och den
blomsterprakten var helt enorm. Han berättad om tystnaden i huset, som han avhjälpte med TV och radioapparater som står på.
 
 
 
 Måste nu försöka komma igång igen och då går jag tillbaka i tiden c:a 60 år
 
Nu har jag läst Leif GW Perssons bok Gustavs Grabb. Jag har läst den och gått tillbaka i kapitlen, för det
han skriver om är ju inte bara att klaga på poliser och åklagare och politiker, det är ju även min uppväxttid.
Vi kommer från skilda delar av Stockholm och olika miljöer, men det han skriver från sina första minnen stämmer i viss mån in på mina.
 
Mitt första minne var en förälskelse, därför tror jag inte någon har berättat det för mig, för detta var ju en hemlighet. Jag kan ha varit runt 5 år, och det var i Kronobergsparken på en spolad skridskobana mitt emot Kronprinsessa Lovisas barnsjukhus, där polishuset ligger idag. Den här flickan var säkert flera år äldre än jag. Skridskobanan var starkt lutande, vilket gjorde det svårt att med 2-medar som absolut inte hade något glid, ta sig från den ena änden av banan till den andra.
Men jag ville så gärna vara på samma sida som hon när vi (jag) vilade, men troligen kom jag aldrig fram där hon satt och förmodligen märkte hon inte mig. Mamma var säkert med i parken men tror inte hon förstod min situation. Jag drömde om den här flickan? Kan man det vid 5 års ålder? Ja, jag tror det. Tror ändå inte att det blev så många "möten" i parken. Men det är trots allt min första förälskelse.