Isigt

Man ska inte ha bråttom när det är halt. Det har jag fått erfara den här veckan.

 

 I tisdags skulle jag hjälpa Malin med att få upp tvättmaskin till lägenheten. Nu blev

det lite bråttom för de kom något tidigare än de sagt, hade 7 minuter på mig innan

jag var där.

 

Parkerar bilen på trottoaren och rusar ur bilen och förbi en annan bil som står på trottoaren. Ser inte att det är rena skridskobanan, så följden blir att jag passerar den

bilen med fötterna högt och landar utanför Malins port. Malin och postbudet ser förvånat på mig och försöker få mig på fötter igen, vilket lyckas när jag har fått reda

på underlaget.

 

Igår var jag till ICA för att handla och lämna in tomburkar efter helgen det var en hel del, Irma och Lars var här. Tog bilen för att komma fram säkert.

 

Kliver ur och med tanke på gårdagen går jag försiktigt och skall ta mig igenom ett smalt

upptrampat spår i snödrivan, varpå ena foten fastnar och jag far omkull och burkar och flaskor sprids runt mig.

Jag kände blickarna och säker många som tänkte – Nu ska pensionären in och handla mer öl.

Televerket

Jag var Verket troget trots en klen lön, det har jag sett nu, men jag har klarat mig på den. Så den var väl ”väl” tilltagen. Har ju i stort sett mest jobbat utomhus vilket har gett en hel del frisk luft som jag har kunnat njuta av, det är inte alla förunnat. Det har ofta varit tungt och arbetskrävande, vilket gett motion för hela kroppen.




Lidingö som nätrepararör 


När jag började i oktober 1965 var jag nästan nykonfirmerad, nej, det var 1961, men det är så länge sen så åren då kommer närmare varan. Men det var som jag tidigare skrivit om en vinter som liknar den vi har nu. Så jag vet hur det är att jobba ute i -30 grader. Det var frisk luft.






Lidingö 


På Linje och Nät var jag fram till 1969 då jag gick kurs för att utbilda mig till nätreparatör och hamnade efter den i Lidingö. Där var man inte bara reparatör för telenät och telefoner, det var ofta en social uppgift att åka hem till ensamma människor och prata så de fick lätta sitt hjärta. Vissa var återkommande en eller flera gånger i månaden. Det var både spritproblem och ensamhet som var orsak till besöken, de var kända kunder. Lidingö med omnejd innefattade Djursholm och Ulriksdal också så kundkretsen var inte bara de som var i den nedre klassen. Tvärtom, mycket lyx har jag sett och många kändisar var jag hem till. Det hände att man helt plötsligt hamnade på en fest, med ett glatt filmteam. Något mer som kanske kan ”uppfattas” som en inbjudan av en kvinna har jag också träffat på. Men då gäller det att fixa det som jag är där för, trots inviten från en naken kvinna. Det var jobbigt.

Jag var kvar som nätreparatör till 1974 då jag gick vidare till Tyngre Nät igen.


 


Adelsö







Mot Birka - Björkö


Här börjar ny eller gammal utbildning på den tunga sidan. Det arbete som vi gör på den här gruppen är nog det roligaste som jag ägnat mig åt.


 


Någonstans i Stockholmtrakten


Visst, det var tungt att arbete under alla förhållanden, i stort sätt ständig jour, eftersom det ofta var akut när kablar och stolpar låg över vägar. Jag vet inte hur det är idag men en sån här vinter, då skulle vi haft oerhört mycket att göra på den tiden. Idag har vägar ändrats stolplinjer  har flyttats och även försvunnit vilket är bra. Där har Telia gjort en hel del för att komma ner till 0-visionen i trafiken. Tyvärr upphörde den här gruppen och vi splittrades och hamnade på olika ställen. Vi var några som var kvar och fortsatte med säkerhetsrisker, vi bytte helt enkelt ut gamla stolpar och stag. Tror att det var 1984 som jag slutade där och

 

gick vidare till Data. Nya kurser som var i flera steg teori och praktik, ganska jobbigt, men 1985 var jag ”datatekniker”. Nu var det en ny värld som uppdagades i jättestora datahallar som var i stort sett omöjliga att komma in i det var slussar och folk som skulle släppa in, och vissa ställen var det bara speciella som fick komma in. Det var inte som förr då sa man bara 

-Jag är från Televerket och så kom man in över allt.



 


Från toppen




Från botten



Det här var väl inte riktigt min grej men var kvar här fram till 1994 då jag lite till och från   börjat att prova på att felanalysera på datatestcentralen. Fram till 1996 fick jag ha bilen kvar så jag hade fortfarande friheten att åka ut på fel. Sen blev det på Testcentralen fram till 2002 då det lades ner och flyttades till Göteborg, där det efter något år helt lades ner.

 

Sen var det något år eller 2 som jag var på olika ställen och vantrivdes, Hornsgatan, Globen och Farsta.

Plötsligt dyker ett arbete upp som mitt fackombud har hittat, det passar mig perfekt. Tillbaka till mina gamla stolpar som fortfarande ruttnar, tack och lov. Men nu blir det mest administrativt, men det blir en hel del ute på fältet så här blir det ett lyft igen. Jag trivs åter med att få verka för det jag en gång började med.

Idag står det i tidningar att stolpar ruttnar nästan innan de  är nergrävda på grund av att de får  snabbtorka. Vem bryr sig idag.

 

Jag slutade 2005.