Min farfar



Jag tycker att min fafar ska vara med i den här världen också. Det han har
skrivit till mig när han "satt inne på hemmet", varför jag skriver så, för det jag
kommer ihåg från det rummet är högt i tak säkert 3,5 meter ett fönster och mörkt.
Ett skrivbord och en säng och en fotölj kanske en eller 2 stolar till. Men han skrev
det här och det är hans liv från början till slut. Det är både roligt och visst är
det en annan tid.
Det är skrivert för hand på båda sidor av 14 sidor A4.







Sen har jag skrivit av det på datorn, inte snyggt, men betydligt mer lättläst.



Här bodde farmor och farfar i Svärtinge. På grinden står det Ljungvalla det
gör det än idag och det har inte förändrats speciellt mycket på Finspångsvägen.
Jag skrev tidigare om mitt ursprung från Lindö men det är lika stort från Svärtinge.
Bilden är tagen 1935

Det är mycket text men väl värt att läsa. Det är ett tidsdokument.


Barndoms - och  ungdomsminnen tillägnade min sonson Sten Verner Ljungholm.

 

 

 

   Mitt tidigaste barndomsminne är ett tillfälle då jag fick smäll av far, så början var ju bra. Jag torde då varit ett par tre år då.

 

   Jag minnes mycket väl  sängkammaren där “dramat” utspelades där mor, min syster Ragnhild och jag  hade våra sängplatser. Där fanns en byrå, ett runt bord, några stolar, en  säng  som disponerades av min syster samt en utdragssoffa där mor och jag låg. Det var vanligt på landet på den tiden, att den lille minste delade säng med mor. I rummet fanns också en kakelugn och på vinterkvällarna innan det blivit så mörkt att lamporna tänts fick jag sitta i mors knä framför brasan och hålla “skumtimme” medan hon berättade sagor. Far hade sitt eget sovrum bredvid kontoret.

 

    En morgon rumsterade jag och lekte i soffan. Mor hade för länge sedan stigit upp för att sköta sitt stora lanthushåll. Far kom in och började leka och skoja med mig. Plötsligt vänder han mig på magen, drog upp skjortan och smäller mig i stjärten ganska hårt med bara handen. Orsaken till denna hastiga övergång från lek till aga har jag aldrig fått klart för mig, men kanske det bara var på “skoj” fast jag inte förstod det och började gråta. Far blev förargad på min bristande uppskattning och gick utan någon förklaring. Jag hörde i min ungdom ett ordspråk, att “ungar skall ha smäll så ofta tillfälle ges, för om de inte gjort något rackartyg just då, så kommer de snart att göra det”. Far kanske  haft det ordspråket i tankarna.

 

   Mor har talat om, att innan jag kunde tala rent hotat med att “tutta i  tanalen” för att skrämma henne till eftergifter för mina önskningar. Det var tydligen humör i grabben! Det blev  förstås inget av med att skutta i kanalen, fast det vid senare tillfällen blev många dopp både frivilliga och ofrivilliga i den och andra vatten.

 

   Jag hade under dessa mina första levnadsår en lekkamrat, den snällaste och tåligaste på två ben jag någonsin haft. Det var koehinkinatuppen Frans Far hade köpt honom jämte några hönor av samma ras av en snickare Jonsson, som var granne med oss. Att tuppen kom att kallas Frans berodde väl på att Jonsson hade en son med samma namn. Frans var inte en tupp, vilken som helst, utan olik andra i många avseenden. Han var mycket sällskaplig och gick ofta in i köket då han var sugen på en godbit. Han sprang aldrig undan varken för folk eller fä, inte ens för hundar. När man närmade sig honom lade han sig ner på marken och man fick stryka honom över ryggen och bära honom utan att han protesterade. Frans var en ovanligt stor och grann tupp. Hans fjäderskrud var ljust kopparfärgad med mörka inslag på vingarna. Hans långa stjärtfjädrar stod som en plym och den hög röda kammen, stor som en barnvante, hänger ned på ena sidan av huvudet. På fötternas utsidor hade han fjädrar nästan så stora som  duvvingar och c:a 5 cm långa sporrar. När han stod på marken var han nog nära 40 cm hög upp till ryggen efter vad jag kan bedöma så här långt efteråt.

 

   Jag hade en liten vagn och på den satte jag Frans och drog honom runt i trädgården, ett nöje som han tycktes uppskatta. När jag tröttnat och skulle lämna av honom på stallgården satt han bara kvar på vagnen, alldeles som om han ville åka mer. När jag till sist måste lyfta av honom skrockade han till protest och spjärnade emot.

 

   Det var inte vanligt under mina barnaår att barnen överhopades med köpta, dyra leksaker. Jag fick med egen skapande fantasi åstadkomma sådana själv. Med tomma cigarrlådor, askar, trådrullar, kottar o.d. lekte jag, byggde hus och ladugårdar med kottar som djur, hade roligt och var nöjd.

   Det användes i mitt föräldrahem fosfortändstickor på den tiden, vilka vore förpackade i karduser av papper, så några tändsticksaskar att leka tåg med hade jag inte. Byggklossar, modellera och färgkritor vore okända. Av köpta leksaker hade jag en liten trähäst, som jag kallade Balder, några tennsoldater, en apa som klättrade på en stång och kanske någon mer liten småsak, det var hela den köpta leksaksarsenalen. Tidens sed var att ungarna inte skulle få allt de pekade på och ekonomien tillät inte annat,

 

   Någon lyx ifråga om kläder förekom inte. Jag fick överta några av fars avlagda kostymer. De sprättades sönder, tvättades hemma, syddes om och vändes av en lappskräddare Jarl, som då var min “hovskräddare”. Att bröstfickan och knapphålen kom på fel sida var inget att hänga upp sig för. Min syster fick nog också överta en del  av mors gamla klänningar och kappor, som syddes om av mor. De blev kanske inte heller så moderna. Huvudsaken var att vi hade hela och rena kläder.

 

   Vi flyttade snart till Vadstena i och med att far arrenderade ut Länsmansbostället. Alla djur och lantbruksredskap såldes på auktion, även min vän Frans till min stora och uppriktiga sorg och saknad.

 

   Mitt första minne från Vadstena är att jag insjuknade i nervfeber och låg till sängs i flera månader. Ehuru sjukdomen nog var smittosam fick jag ligga hemma. Något epidemisjukhus fanns antagligen inte och det var inte så noga på den tiden. Jag sköttes av en gammal knarrig läkare som hette Knöös. Han gav mig de gammaldags, illasmakande medicinerna som skulle tagas in matskedsvis flera gånger om dagen. Jag fasade varje gång mor kom med medicinflaskorna och hon fick använda all sin övertalningsförmåga kombinerad med mutor för att jag skulle ta den otäcka medicinen. När jag blivit frisk talade hon om, att livet hängde på ett hår den gången.

 

   I Vadstena flyttade mina bröder Erik, Ture och Ragnvald tillsammans med familjen. De gingo i läroverket och hade haft eget skolhushåll, som förestods av en moster medan vi bodde i Herrestad. De vore nästan främlingar för mig då jag sällan sett dem. Bror Ludvig hade tidigare tagit värvning Fortifikationskåren i Karlsborg och även Erik och Ture lämnade snart hemmet. Erik tog värvning till Norrlands artilleriregemente och Ture för att fortsätta studierna i Linköping.

 

   Bröderna hade en kaja som de fångat som unge och hade på vinden under sommaren och i stallet på vintern. Den hette Klas och blev snart mycket tam. Den släpptes ut ibland och fick flyga fritt men höll sig i trädgården. Om man ropade Klas kom den och satte sig på axel. Klas stannade kvar ett par år, men en vår hade han troligen träffat sina släktingar och försvann.

 

   Några km utanför staden var en vacker äng bevuxen med stora ekar och andra lövträd. Den kallades Krogarängen och dit brukade far på vackra sommarsöndagar åka ut med hela familjen i wursten efter våra hästar Ajax och Pollux, för att äta matsäck i det gröna. Vanligen var där flera familjer med barn och ungdom och vi roade oss med lekar.

 

   Jag fick börja i småskolan, men hann inte gå den ut förrän far åter flyttade ut till Länsmansgården för att överta jordbruket. Min lärarinna var en liten tjock, rultig  fröken som hette Bergström. När vi vore ouppmärksamma och bråkiga sparade hon inte rottingen, lugg och örfilar. Skolagan var på en tiden inte avskaffad och den skadade inte.

 

   Då vi återkom till Herrestad fick jag fortsätta i småskolan där. Det blev att i ur och skur gå den långa vägen till kyrkbyn. Jag väcktes vid halv sjutiden för att vara i skolan kl nio. Matsäck måste 

jag ha med mig, liksom de andra ungarna som inte bodde i byn. Den bestod vanligen av smörgåsar, ägg och mjölk och vi hade ingen annan plats att äta den, än att sitta i skolbänken. Någon varm mat kunde det inte bli.

   Vägen till skolan var svår, på hösten lerig och blöt, på vintern många gånger igensnöad, så att jag fick pulsa i snö till knäna och på våren djup snömodd. Någon plogning eller grusning kostade man inte på. Skolan slutar vid tvåtiden och så var det att göra samma vandring hem  igen för att få lite varm mat.

 

   När jag flyttade till d.s.k. storskolan började lektionerna kl. 8 och jag fick stiga upp ännu tidigare. Där hade jag en manlig lärare som läste alla ämnen med oss. Han var dessutom slöjdlärare, klockare och vaccinatör och man får inte undra på att han var trött, häftig och “slagfärdig”. Skolagan var inte heller där bannlyst fast i sista klassen en del grabbar var lika långa som magistern. Jag hade ganska svårt att lära mig multiplikationstabellen utantill, det skall jag villigt erkänna. Trots denna brist i  matematiskt kunnande som barn blev det i mitt framtida yrke mycket siffror och räknande. Allt ordnar sig.

 

   När jag slutade folkskolan med bra betyg även i matematik fortsatte jag i frivillig fortsättningsskola, som var på sommaren under ferierna. Där förekom utökade kurser i förutvarande samt praktiska saker som bokföring, trädgårdsskötsel, ympning, trädbeskärning och mer avancerad slöjd, men ej kristendom. Det år jag fyllde 16 år läste jag för prästen och konfirmerades.

 

   Då jag åter kom till Herrestad hade allt där nyhetens behag. Jag var ju lite äldre och kunde bättre än förra gången styra och ställa med lek och annan sysselsättning. Jag har alltid tyckt om djur och sådana fanns av olika slag. Frans var ju visserligen borta, men jag fick en ny favorit och lekkamrat. Det var en bagge med vit bläs i pannan och stora krumma horn, som jag döpte till Pelle. Han blev snart så tam att han följde mig utan att jag behövde leda honom, men så fick han också en och annan skopa havre som jag knyckte i stallet.

 

   Far lovade att jag fick köra honom om jag kunde och sadelmakaren, som varje höst kom till gården för att se om seldonen, fick göra en bringsele med töm och grimma. När det blev vinter och snö började lektionerna. Till att börja med sprang Pelle dit han själv ville. Det gick över stock och sten, diken och andra hinder, men sällan längs vägen och jag hade all möda att hålla mig kvar på kälken. Så småningom lärde han sig dock att lyda tömmen och det blev mera sansad åkning.

 

   En gång kom far hem med en pudelvalp så liten att han hade den i innerfickan. Det var en tik som fick namnet Tonny. Hon blev med åren mycket tillgiven och förståndig samt lätt att lära diverse konster. Tonny blev hela 19 år gammal innan hon dog i Borghamn av vällevnad och klent hjärta. En sommarnatt väckte hon mor och ville ut. Mor släppte ut henne och lämnade ytterdörren öppen för att hon skulle kunna komma in igen, men hon kom aldrig tillbaka. Dagen därpå hittades hon död i Svallängen ett par stenkast från bostaden. Hon låg då på magen med nosen mellan framtassarna som hon blivit lärd att ligga “kuseli“ och slutet hade nog varit hastigt och smärtfritt.

 

   Far köpte ännu en hund medan vi voro i Herrestad, en pointer som fick namnet Vira. Hon blev inte så gammal som Tonny. Hon s kulle en gång hoppa över ett högt staket och slog bakbenet i översta ribban. Hon fick någon skada och blev halt samt oduglig till jakt. Far beslöt i samråd med mor att avlivaq henne oss barn ovetande. Han sköt henne en söndagsförmiddag med sin revolver och begravde henne i en gräsmatta. Den söndagen kunde mor inte vara hemma utan gick den långa vägen till kyrkan och bevistade högmässan. Då hon kom hem hade Ragnhild och jag lagt upp en kulle över graven och prytt den med blommor och  lövkransar. Det blev för mycket för mor och jag minns att hon grät och bad oss för all del taga bort kullen och lägga grästorvor över platsen. Mor hade fäst sig för Vira och kunde inte se denna påminnelse om hennes sorgliga slut.

 

 

   Ragnhild och jag brukade få åka med far till Tomasmässe marknad i Vadstena, vilken hölls omkring Tomasdagen i december varje år. Då fick vi ett par kronor var att roa oss för. Vanligtvis  sparade vi det mesta av slanten för kommande behov. Det var nöje nog att gå och titta på allt som fanns i de många salustånden, samt karusellen och skjutbanan. Den slanten kan ju kallas vår “årspäng” ty den förekom inte mer än en gång om året.

 

   Barn brukar fantisera om vad de ska bli då de blir stora. Jag kan inte påminna mig att jag gjorde detta mer än en gång. Det var då jag såg far i den guldsmidda paraduniformen vid järnvägsinvigningen 1888. Då tyckte jag nog att jag ville bli länsman. Jag hade inte sett så mycket av omvärlden som kunde egga min fantasi förutom jordbruk och jag hade nog ingen annan tanke, än att detta skulle bli min framtids melodi.

 

   Jag började redan i 10-11-årsåldern att hjälpa till i jordbruket då tiden tillät. Att börja med körde jag ett par lugna och tacksamma oxar, men då jag blivit lite äldre blev det hästar, vilket  jag tyckte var mera hedersamt. Att köra tröskverksvandringen höst och vinter var ett trist och enformigt arbete. Kallt och ruskigt kunde det vara och tröttsamt att dagen lång  gå runt, runt och mana på dragarna så att verket höll jämn fart. Annars kunde man få höra ett ilsket hojtande från mataren.

 

   Far hade en utmätt häst inackorderad i vårt stall. Han skulle dagligen motioneras i lättare arbete och detta föll på min lott. Hästen hade coller, vilket ingen på gården kände till. När detta kom över honom blev han fullkomligt tokig. När jag en dag stukade potatis med honom fick han ett sådant anfall, det enda så länge han var hos oss. Han reste sig omväxlande på fram- och bakbenen, slog och sparkade och fradgan stod om mulen. Då anfallet gått över var det bara kaffeved kvar av årdern som han drog. Efter det tillfället kallade vi honom Munter.

 

   Länsmansgården hade, liksom en del andra gårdar betesängar vid Tåkern, uppkomna genom sjöns sänkning. Där hade vi en del ungdjur på bete. Även hästarna reds dit på lördagskvällen och hämtades hem på söndagskvällen. Jag följde med en gång för att hämta dem. Vi red barbacka och hade endast betsel på dem. Drängen red på en häst och hade två handhästar, på den fjärde red jag. Bäst vi travade på vägen förlorade jag balansen och föll handlöst i backen. Från det ögonblicket och tills jag kräktes hemma på gården har jag inget minne. Jag hade troligen fått en liten hjärnskakning, men var för övrigt oskadad. Jag blev omhändertagen av mor och lagd i säng där jag fick tillbringa någon vecka. Att hämta ut en läkare från Vadstena var aldrig tal om. Hur drängen kunnat klara mig och fyra hästar den halva milen hem är en gåta och jag kom mig aldrig för att fråga honom.

 

   Olycksfallen kommer ganska tätt och en gång föll jag baklänges från en stege och bröt vänstra armen vid handleden. Det var mitt eget fel, ty jag hade sett då jag gick upp att en pinne var borta, men glömt detta då jag gick ned, trampade där ingen pinne fanns och då var det hänt. Far skjutsade mig till Vadstena där jag fick armen spjälkad och gipsad. En annan gång slog jag av vänstra benet vid fotleden då jag och några andra grabbar tävlade i att slå volter på en gräsplan. Det blev en ny resa till läkare och sedan fick jag ligga till sängs över en månad innan jag med ett par kryckor kunde börja linka omkring.

 

   Då min bror Ragnvald slutade i läroverket i Vadstena kom han hem till Herrestad för att tillsvidare hjälpa till i lantbruket, men han hade inget intresse för sådant, eller som han uttryckte sig “gå och titta ett par hästar i svansroten”. Han höll helst till i snickareboden  och lagade redskap samt gjorde sparkstöttingar som han sålde, jagade och seglade på Tåkern. Han reste snart hemifrån 

och gick till sjös som eldare på en lastångare i Norrköping som gick på utländska hamnar. Medan han var hemma brukade vi på vintern skridskosegla på Tåkern. En gång höll det emellertid på att gå galet. Det blåste friskt och då vi gjorde en lov in mot land observerade vi inte en gammal gärdsgård som stack upp genom isen och seglade rätt igenom  den. Ragnvald blev liggande på isen med seglet över sig på ena sidan och jag på den andra. Det var några nervösa minuter innan jag kravlat mig upp och övertygat mig om att han inte slagit ihjäl sig. Skadan inskränkte sig till en stor bula i pannan och sönderrivna byxor. Själv klarade jag mig utan skada.

 

   Sedan jag konfirmerats kom jag till en möbelsnickare i Krigsberga för att lära mig finsnickeri och snidning. Familjen var mycket snäll och tillmötesgående. En av sönerna avstod sitt rum åt mig och jag åt tillsamman med familjen. Men ändå hade jag hemlängtan. Det var första gången jag var hemifrån någon längre tid. Krigsberga låg på en höjd och man kunde därifrån vid klart väder se Länsmansgården. Jag gick ofta ut i trädgården för att få kasta en blick mot hemmet. På lördagskvällarna gick jag den över en halv mil långa vägen hem och åter på söndagskvällen bara för att få vara hemma ett dygn.

 

   Det blev inte mycket finsnickeri så länge vi vore kvar i Herrestad, jordbruket var roligare. Först när vi flyttade till Borghamn, där far ordnade en liten verkstad med eldstad, svarv, hyvelbänk och diverse verktyg, vaknade intresset åter och jag gjorde på lediga stunder en del saker.

 

   Far arrenderade åter ut jordbruket och det blev auktion på djur och redskap. Även Pelle gick då okända öden tillmötes.

 

   Jag fortsatte arbeta hos arrendatorn under brådaste tider och för det hade jag två kr om dagen, men fick maten hemma. Den dagpenningen ansågs vara bra betalt för en grabb i min ålder, Då en fullvuxen daglönare inte hade mer än omkring fyra kr för 10 tim, som arbetstiden var då för tiden.

 

   Min barndom var dock inte bara arbete. Det blev tid även för mycket annat.

 

   Far hade en dubbelpipig, mynningsladdad hagelbössa som jag fick låna och rodde ut på Tåkern för att skjuta änder. Det var rätt omständligt och tog tid att ladda om, så det blev just ingen snabbeld, men jag blev sällan utan jaktbyte.

 

   En gång gav jag mig ensam ut att segla. Jag hade nog inte så stora kunskaper i denna ädla sport, ehuru jag fått lära mig en hel del av Ragnvald. Försiktigtvis höll jag till i kanalen och detta var kanske min stora lycka. Kanalen var på den tiden både bred och djup så att det givk att kryssa. Då jag skulle vända hukade jag mig inte nog kvickt när seglet gick över åt andra sidan med påföljd att detta sopade mig överbord. Båten gick ifrån mig och blev stående mot andra kanalkanten och jag fick simma iland. Om detta hänt ute på Tåkern kanske det gått som Ada då hon och Kålle seglade omkull vid Långedrag; “Kålle ble´ där”. Den seglatsen vågade jag inte tala om hemma. Mor undrade hur jag blivit så genomvåt, men jag sa att jag bara ramlat i kanalen, vilket på sätt och vis också var sant.

 

   En sommar då bror Ture var hemma på permission från militärtjänsten köpte han sig en fin engelsk cykel av märket Diamond. Av firman i Vadstena fick han låna en gammal tvåhjuling med massiva gummiringar och endast handbroms på framhjulet, för att lära sig åka på. Den fick jag låna för att också lära mig. Jag tränade på vägen till ladugårdsbacken och där var en ganska stor damm för ankorna. Hur det nu gick till så välte jag med hela ekipaget i dammen och hamnade på huvudet bland alla ankorna, som under skrik och skrän flaxade åt alla håll. Det var inte vidare behagligt att få en kallsup av det allt annat än rena vattnet.

 

   Då far ville ut och fiska med svirvel, vilket han var mycket road av, fick jag följa med som roddare och hade vi tur kunde det bli både gäddor och abborrar. Det var också ganska gott om kräftor i kanalen. De gjorde sig hålor i lerbanken där de satt och lurade på fisk, förmodar jag. Var man tillräckligt kvick att sticka in handen kunde man fånga dem. Då jag badade fångade jag många på detta sätt, men släppte dem om det var otillåten tid, ty det hade inte varit rådligt att komma hem med dem då. När fångsten var tillåten kompletterade jag med håvar på natten och använde som bete ekorrekött eller mört.

 

   Innan jag lämnar kapitlet Herrestad kanske jag skall nämna något om hur vi firade de stora högtiderna midsommar, jul och nyår.

 

   Midsommarstången reses på en stor gräsplan och där dansades till över midnatt om vädret var vackert, annars på den lövklädda logen, till dragspelets toner. Till dansen kom, förutom gårdsfolket, även ungdomar från granngårdarna. Alla vore nyktra och skötsamma, men jag tror inte att detta berodde på att länsman var i närheten, utan på att ungdomen var skötsammare då för tiden.

 

   Förberedelserna till julfirandet började redan i Oktober - November med slakt, saltning, korvtillverkning och lutning av gråsej eller spislånga. Jag vet inte om det på den tiden fanns köttkvarnar lämpliga för hushållsbruk. Mor hade i alla händelser ingen sådan. Allt kött och fläsk som skulle finfördelas hackades i Hacko med en sorts hackknivar och korven stoppades för hand genom korvhorn.

 

   Julölet, vartill ingredienserna köptes på bryggeriet i Vadstena, bryggdes enligt gammalt recept med de enkla redskap som stod till buds. Trots den enkla metoden blev det ett mustigt och gott öl, som blev måltidsdrycken under helgerna.

 

   Så kom det stora julbaket närmare jul. Det gällde att ta till så att det inte blev brödskarv i helgdagarna. Bröderna kom ibland hem och då kunde det bli 10 a´ 12 personer inklusive tjänstefolket, vartill kom eventuella gäster. Dessutom skulle det reserveras några limpor som dragdjuren fick på nyårsafton. Detta påstods befordra hälsa och krafter under det kommande arbetsåret.

 

   Det fanns möjligheter till storbak i Länsmansgården. Den tegelmurade, välvda bakugnen, som eldades med vanlig famnved, kunde gott räcka till för ett mindre bageri och den övriga attiraljen var tilltagen därefter. Först bakades söta och syrliga limpor, vanligt kakiröd, vetebröd, småbröd och torkades skorpor till sist.

 

   Julgranen kläddes dagen före julafton och den pryddes, då som nu, med diverse glitter, glaskulor m.m. samt papperskarameller, varav Ragnhild och jag gjort de sistnämnda. Detta var i fotogenlampans och stearinljusens trivsamma tid och granen hade levande ljus.

 

   På julaftonskvällen åt vi den traditionella lutfisken och risgrynsgröten samt syltade päron till efterrätt. Därefter delades julklapparna ut, som till barnen mest utgjordes av nyttiga saker i klädväg, samt någon leksak till Ragnhild och mig. Tjänstefolket fick även sina bestående strumpor och underkläder samt en pännininggåva, dessutom en limpa och en vetelev enligt gammal tradition.

 

   På juldagsmorgonen åkte hela familjen, samt de av tjänarna som så önskade till julottan i Herrestads kyrka. Vanligen var det snö och då åkte vi släde. Julottan började kl 6 och det gällde att komma i tid, inte så mycket för att få plats i kyrkan, ty varje större gård hade sin reserverade bänk, hel eller delad, som för att få plats med hästarna i kyrkstallet. Det var sed att innan man gav sig iväg ljus skulle tändas i alla fönster och brinna tills kyrkfolket kom hem. Gudstjänsten brukade pågå ett par timmar. Det var kallt och oeldat i den gamla 1100 - talskyrkan, men vackert och stämningsfullt med alla levande ljus i kronor, kandelabrar och bänkar samt i julgranarna på ömse 


sidor om altaret - och med den sällsamma lukten av gammalt och fornt. Far var inte så romantisk, ty han påstod att det luktade “glögg, lutfisk och skinnpäls”.

 

Så skedde omsider hemfärden, vilken kunde arta sig till en formlig kapplöpning. Enligt gammal skrock skulle den som först kom hem till sin gård få god skörd följande år. Jag är dock benägen tro, att det var den väntande glöggen som påskyndade hemfärden för de flesta.

 

   Vid hemkomsten drack vi kaffe med dopp och framåt 12 - tiden blev det gemensam frukostmiddag i köket för familjen och tjänarna med dopp i grytan, julmat, efterrätt och kaffe. Manfolket bjöds på fars egenhändigt gjorda glögg av den tidens 60 - procentiga brännvin, som efter vad jag senare hört sägas, kostade 90 öre litern, serverad i kaffekoppar.

 

   Nyårshelgen tillbringades i stillhet hemma. Familjemiddagen nyårsdagen gjordes kanske lite festligare än vanligt. Till omväxling kött eller lake, buljong eller soppa samt hemgjord tårta och till den ett glas av fars hemgjorda äpplecider.

 

   Tjugondedag Knut dansades julen ut med barnbjudning och julgransplundring och till den bjöds barnen från närmaste gårdar och stugor. Det kunde bli 10 - 12 stycken jämnåriga med Ragnhild och mig. Det blev dans - ring - och pantlekar, gissa gåtor och andra lekar som vi kunde hitta på. Far och mor brukade titta till oss ibland, så att det inte blev någon eldfara med granen. Då kunde far sätta sig vid pianot och sjunga någon julvisa eller sånglek i vilken alla ungarna stämde in. Vi fick smörgåsar med mjölk, saft, kakor, färsk och inkokt frukt samt andra gotter som hör julen till. Till sist kom festens klimax, utbärandet av granen och avhurrandet. Var och en av barnen fick en påse gotter med sig hem. Och så var jul och nyårsfirandet  i Länsmansgården slut för den gången.

 

   När Länsmansbostället drogs in till staten i slutet av 1800 - talet flyttade vi till Borghamn och där fick jag nya vänner, bland andra en ung stenhuggare som hette Emil Carlsson. Jag har träffat honom ett par gånger sedan dess och pratat minnen. Bland annat en gång då han var ute och seglade på Vättern och jag stod på vågbrytaren och ropade att få följa med. Emil gjorde en lov in och jag skulle hoppa i båten i förbifarten. Det gick inte bättre än att jag förlorade balansen samt stjälpte båten då jag högg tag i masten, varvid vi båda hamnade i vattnet. Båten blev vattenfylld men sjönk inte, men vi hade ett styvt arbete med att simmande bogsera in den på grunt vatten och få den länsad.

 

   Vi vore några flickor och pojkar, som på söndagarna brukade åka kälkbacke i den långa,  branta och slingrande backen från Borgs Udde och ned mot stenbrottet. Vi hade en lång sparkstötting, på vilken så många som möjligt tog plats. Framför hade vi en kälke och på den låg någon av pojkarna på magen med fötterna kopplade i stöttingens nos. På så vis kunde han som en boggie styra i de mycket snäva kurvorna. En gång misslyckades det och vi körde i diket, varvid en av flickorna bröt armen. Efter den varningen slutade vi med den farliga sporten.

 

   Jag fick arbete vid kalkstensbrottet, dels i snickeriverkstaden, dels som hantlangare i smedjan och dels som stuvare - biträde på skutorna som fraktade sten till fästningsbygget i Karlsborg. Sysslolös behövde jag inte vara och jag förtjänade en hel del slantar.

 

   Min bror Ture, som var sergeant Göta Trängkår i Karlsborg, var hemma på permission en sommar. Då han skulle resa tillbaka föreslog han att vi bägge skulle ro över Vättern till Karlsborg i stället för att han reste den långa omvägen med järnväg och kanalbåt via Motala. Det var ungefär 2 mil tvärs över Vättern och han ansåg att det skulle gå på en 4 – 5 timmar. Mor avrådde på det bestämdaste, men Ture var envis och ansåg att det inte var någon risk. Tidigt på morgonen den sista permissionsdagen gav vi oss iväg i fars vättersnipa, som var utrustad med 2 par åror. Det var lugnt och vackert väder, men vi tog i alla fall med seglet i händelse det skulle bli förlig vind. Allt gick bra ända tills vi närmade oss mitten av sjön. Där möttes vi av allt större och större vågor på ett bälte som gick i sjöns längdriktning, men var ganska smalt. Vi måste lägga om kursen något sydligare för att få vågorna tvärs mot fören och vi fick ta i med årorna så mycket vi orkade. Det tog i alla fall ett par timmar för oss att komma igenom detta vågbälte och vi blev åtskilligt försenade.

 

   Den lätta snipan vakade fint i den grova sjön, men en del vågtoppar slog likväl in i båten och vi måste ösa då och då. När vågorna voro som värst stod båten faktiskt på ända när den gick upp på en våg eller ner i en vågdal och vi trodde flera gånger att den skulle välva över ända. Någon sjösjuka kände vi som väl var inte av.

 

   Sedan vi lyckligt passerat mitten av vågbältet blev vågorna allt mindre och mindre och när vi närmade oss Västgötalandet var där nästan blank sjö. Genom att vi fått lägga om kursen kom vi inte, som ämnat var till Rödesund utan några km söder därom. Det var inte tänkbart att Ture skulle hinna inställa sig i tid om vi fortsatte rodden runt fästningsudden, varför han gick iland där vi var och tog en genväg genom terrängen, samt han fram i tid.

 

   Jag fick taga hand om båten för att ro den till Rödesund. Jag hade dock inte kommit långt förrän jag kom i en med bojar och röda flaggor markerad zon från land och ut mot sjön. Jag förstod att området var avspärrat för passage på grund av skarpskjutning. Någon vaktpost sågs inte till, varför jag förmodade att skjutningen var avslutad och fortsatte. Då jag kommit ungefär halva sträckan brakade emellertid gevärselden lös från Kråks skjutfält och kulorna visslade i luften. Måltavlorna, som antagligen stodo en bit inne på land voro osynliga från sjön, vilken tjänstgjorde som kulfång. En rikoschett eller felriktad kula kunde lätt hamna där jag befann mig. Då det var lika långt tillbaka som till andra zongränsen fortsatte jag för brinnande livet och höll mig så nära under land som möjligt, samt kom lyckligt över. Det var andra gången på samma dag en nådig försyn skonat mitt unga liv. Den enda skada jag fått var vattenblåsor i händerna.

 

   Jag har många gånger undrat hur detta fenomen kunde uppstå med dessa väldiga vågor utan att det blåste full storm. Det sägs att Vättern har underjordiska källor som ibland rör upp det lättrörda vattnet, om nu detta kan vara förklaringen.

 

   Omsider kom jag till Rödesund och träffade Ture samt fick lite till livs, ”ty sjön suger”. Vi hörde oss för om någon skuta skulle avgå till Borghamn, som ag kunde få följa med, men det skulle dröja flera dagar.

 

   Jag övernattade i Tures rum där vi fick dela enmanssängen i brist på annan liggplats, men det blev inte mycket vila för någon av oss. När Ture vid sextiden gick till tjänstgöringen sade han till mig att sova ut ordentligt. Det blev dock ingen vidare sömn, ty vägg i vägg med rummet var ett musikövningsrum där man vid sjutiden började övningarna med, jag tror, hela svenska armens alla blåsinstrument och trummor. I det oväsendet var sömn otänkbar.

 

   Då vi förstod att man skulle bli orolig hemma om jag inte kom hem på andra dagen  - man hade inte telefon hemma – tog jag kanalbåten till Motala, som turligt nog anlöpte Rödesund vid middagstiden och vidare med tåg till Borghamn.  Och så blev det ett lyckligt slut på den vådliga båtfärden. Roddbåten kom också välbehållen hem några dagar senare med en skuta.

 

   Far tyckte att jag inte skulle gå hemma och ”slå dank”, han kallade det så, utan komma ut i världen och få ett ordentligt yrke. Det sistnämnda höll jag med - om, men beträffande det första hade jag en annan åsikt.

 

   Jag sökte plats vid Fågelsta  - Vadstena – Ödeshögs Järnväg och fick börja som elev utan lön vid Rogslösa station. Sedan jag läst instruktion och trafikreglemente samt godkänts i dessa ämnen och läkarundersökts, med särskild vikt lagd på färgsinne, syn och hörsel, blev jag ex. ord. Kontorsbiträde med en månadslön av 50 – kronor. Rum fanns inte att hyra och det var för övrigt omöjligt. Tjänsten på expedition och bangård krävde all min tid från första morgontåget till det sista på kvällen, utom frisöndagen var tredje vecka och då reste jag vanligtvis hem till Borghamn. I bagagerummet hade emellertid stinsen en gammal bäddsoffa stående och i den logerade jag. Det var inte så lyxigt bland res – och ilgods, klisterburkar, sovoljekannor samt annat smått och gott, men det kostad inget och det gick bra att sova i den soffan Tvättstället var ett emaljerat handfat järnställning jämte handkanna att hämta vatten i vid pumpen på stationsområdet. Garderoben var en igensatt dörröppning bakom ett skynke.

 

   Tvätten skickade jag hem, men matfrågan var mer svårlöst då det inte fanns vare sig matservering eller cafe i Rogslösa. Den löstes emellertid så, att mor varje dag skickade en matsäckskorg med tåget och den åt jag av i bagagen – sängkammaren. Det hände nog att maten blev kall innan jag fick tid att äta, men i det stora hela gick det bra. Kvällsmålet och frukosten andra dagen blev endast torrskaffning på resterna.

 

   Jag blev beordrad hit och dit till stationerna att vikariera på stinsarnas tjänstledighet och frisöndagar. Bäst voro vikariaten i Borghamn, ty där fick jag både mat och liggplats hemma. På andra stationer blev det si och så med den saken.

 

   Vid sekelskiftet hade vi en svår snöstorm på Östgötaslätten, som varade i över ett dygn. Det blev kallt efteråt och snön frös till hård skare. Loken kunde inte forcera snödrivorna trots att man satte två lok till snöplogen. Man måste först skotta bort de värsta drivorna med skovlar. Det gick tre dygn till innan trafiken kom någorlunda igång och under tiden voro vi fullständigt isolerade från yttervärlden då även telefon och telegraf voro obrukbara. De obligatoriska matkorgarna uteblev och hade inte stinsen förbarmat sig och jag fått äta hos honom hade det blivit dåligt med kosthållet.

 

   Det var ett bra och gästfritt folk i Rogslösa och jag blev många gånger bjuden till bondkalasen där det bjöds på ”möen mad, go mad å mad i rättan ti”, som skåningarna bruka säga.

 

   En vintersöndag blev jag bjuden på slädparti. Det var ett tiotal ekipage med klingande bjällror och bjällerkransar som gjorde en tur genom det vita landskapet, där träden stod silverskimrande av rimfrost; en enastående vacker tavla med Omberg som bakgrund. På återfärden blev alla deltagarna inbjudna på varm glögg och kaffe med dopp i en bondgård.

 

   Någon sommarsöndag ordnade ungdomen en gökotta. Vi startade till skogs vid tretiden på morgonen försedda med matsäckskorgar och kaffepanna och njöt av den vackra soluppgången och fågelsången samt lät oss korgarnas och kaffepannans innehåll väl smaka. ”Härliga tider strålande tider” , för att citera skådespelare Thor Mooden.

 

   Det blev en konduktörstjänst ledig som jag sökte och fick – tyvärr. Om jag haft en aning om vad den tjänsten kom att innebära hade jag nog betänkt mig två gånger och stannat kvar där jag var, för att i framtiden få en stationsmästareplats på någon station. Nu lev jag ju inte järnvägsman för beständigt – dessbättre – och bäst som sker, säger ordspråket.

 

 

Stationsort blev Vadstena så jag flyttade dit och inackorderade mig hos en fru som hade rum och matgäster. Konduktörslönen var 75 – kr i månaden för att efter godkänd provmånad ökas med fri uniform, vilken jag dock aldrig fick, förutom en vinterkappa och pälsmössa. Arbetstiden och tjänsten blev en besvikelse. Det var ansträngande och slitsamt att åka flera dubbelturer om dagen mellan Fågelsta och Ödeshög samt dessutom en dubbeltur mellan Vadstena och Fågelsta utan rast eller ro. Jag försökte sova en stund i andraklassvagnen under uppehållen i Fågelsta och Ödeshög, men detta upptäcktes och förbjöds av trafikchefen. Vid småstationer med kvinnlig stins samt vid hållplatserna vid var och varannan vägövergång fick jag ensam håva på silltunnor, mjölsäckar, mjölkflaskor och annat tungt gods. Första tåget gick ut från Vadstena alla dagar mellan kl. 5 – 6 på morgonen och jag kom inte hem förrän vid 23 – tiden. Då fick jag mitt första och enda mål mat för dagen vid dukat bord. För övrigt levde jag som förut på matsäck som inackorderingstanten skickade med till stationen i Vadstena och den åt jag i konduktörskupe’n under tågets gång. Som mellanmål blev det lite kaffe vid ändstationerna. Nöjen och förströelse voro obefintliga i brist på tid och pängar. Fridag var som i Roglösa var tredje söndag och då sov jag ut och fick äta som annat folk. Min kollega hade inte mycket bättre arbetsförhållanden. Han bodde i Ödeshög  och kunde dock äta middag hemma varje dag, vilket jag inte kunde då jag bodde vid en mellanstation där uppehållen voro för korta.

 

   En enda gång försov jag mig och underligt var att det inte blev fler efter en c:a 17 tim lång arbetsdag. Man hade inte telefon där jag bodde så väckning den vägen gick inte och stinsen  fick skicka en stationskarl att vikariera. Det var synnerligen snopet att komma till stationen en halv tim efter sedan tåget gått. Någon dressin fanns inte att låna, varför jag tog mitt parti och gick banan de de 10 km till Fågelsta. Tåget gjorde där ett längre uppehåll så jag hann fram innan det skulle gå tillbaka till Vadstena. Stinsen var hygglig nog att inte rapportera det inträffade till trafikchefen och det blev inget mer av saken.

 

   Man höll på att modernisera personvagnarna under min konduktörstid. Någon brygga mellan boggievagnarna och konduktörsfinkan i mitt tågsätt hade det ännu inte blivit, en utmärkt anordning som kunde kostat mig livet eller i lindrigaste fall lemlästning om jag inte haft tur. Skulle jag över från den ena vagnen till den andra fick jag klättra på fotstegen på utsidan av tåget under dettas gång. En tidig höstmorgon missade jag denna manöver och halkade på de frostiga fotstegen samt föll pladask i backen, lyckligtvis på sidan av banvallen. Tåget befann sig i en stigning mellan Vadstena och Krigsberg och hade ringa fart. Hur otroligt det än låter sprang jag faktiskt ifatt ”expressen” och lyckades kravla mig upp. Någon maratonlöpare behövde jag inte vara för det.

 

   Jag kom en höstkväll ihop mig med chefen för kontrollkontoret därför att jag vägrade skjuta vagnar som skulle sättas till tåget i Vadstena. Jag var tröttkörd och slut och behövde väl några minuters vila och sade att jag inte var skyldig tjänstgöra som växlare.

 

   Några utsikter till mänskligare tjänstgöring inom överskådlig tid voro små förut, men efter detta intermezzo blevo de ännu mindre. Jag hade fått nog av järnvägsmannayrket och jag orkade faktiskt inte med längre.

 

   Den 1 dec. 1901 slutade jag och reste hem till Borghamn. Där började jag åter jobba för stenbrottets räkning samt snickrade och snidade en del saker både åt oss själva och på beställning, under lediga dagar.

 

   Far ville jag skulle låta värva mig till fortifikationskåren i Karlsborg. Jag skulle då blivit den fjärde av hans söner som börjat i militäryrket.

 

 

   Jag undergick läkarebesiktning och befanns vara prima liv. När det sedan blev tid att resa hade jag ångrat mig, trots att jag skulle få hela 125 – kr. i värvningspängar och dessutom blivit fri från den vanliga värnplikten. Som värvad hade jag varit tvungen att binda mig för 3 år minst, men jag föredrog värnplikten, ehuru den just det året ökats till 90 dagar.

 

   Jag begärde att få bli velocipedordonans, ett val som senare visade sig vara lyckligt. Som sådan fick jag se åtskilligt av både Väster- och Östergötland, Småland och Närke, vilket en vanlig ”basse” inte kunde få. De första 90 dagarna kom jag till  velocipedordonansskolan vid Västgöta Regemente på Axvall och 1:sta och 2:dra Livgrenadjärregementena på Malmslätt. Det blev i alla fall betydligt kortare tid i vapenrocken än som värvad.

 

   Sådant var ”mitt liv och leverne” i slutet av 1800 – talet och början av 1900 – talet, som nu kallas ”den gamla goda tiden”.

 

   Att jag den 1 Mars 1903 fick plats som tappningsbokhållare vid Norrköpings Bryggeri AB, vilket 1912 sammanslogs med stadens 4 övriga bryggerier och bildade AB Norrköpings Förenade  Bryggerier där jag stannade i 43 och ¾ år eller till uppnådd pensionsålder den 1 Dec. 1946,

 

  att arbetsdagen under de fem första åren inte var mycket kortare än vid järnvägen, men mindre arbetsam och mera trivsam,

 

   att jag fick många bevis på uppskattning och förtroende, löneförhöjningar och befordran samt värdefulla hedersgåvor av bolaget, chefen personligen, kamrater och arbetare på mina högtidsdagar,

 

   att jag 1928 belönades med Kungl. Sällskapet Pro Patrias guldmedalj med inskription; ”För trohet och flit” jämte diplom,

 

   att jag vid min avgång erhöll en stor gratifikation samt avtackades för lång och trogen tjänst av styrelsens ordförande på den sista bolagsmiddagen jag var med på; ”det är”, som Kipling sa, ”en annan historia”.

 

   Nu är jag gammal och grå och har inget annat att se fram emot än det vi alla en gång når.

 

 

                                                                                       Norrköping i December 1962

                                                                                                            

                                                                                                             Farfar