En blomma av Monet
Vackert.
Inger och Arne nar varit hos oss några dagar och då såg vi denna vackra röda näckros. Då var vi "bara" ute och gick. Men, det blev värre. Jag lades till med stavar! Vilket jag aldrig provat på vid någon längre vandring. Visserligen var det varmt men svetten pärlade och det kändes i benen och framförallt i armarna. Det var verkligen en ny upplevelse. Barbro och jag provade på idag också, så nu är vi igång med stavgång.
Idag var jag tillbaks till Lindalen linbanestation och det har inte hänt något sen jag var där sist förutom kalhygget.
Nyplanterad granskog täcker nu marken och det var vissa problem att hitta stationen. Så jag skickade ett nytt mail till Rejmyre hembyggdsförening med nya foton och att jag kan bistå med hjälp om de är intresserade.
Så här har det sett ut i över 80 år, linbanan lades ner 1930.
Det är något jag skulle vilja sätta "tänderna i". Men förmodligen måste någon myndighet kontaktas och mark-
och skogsägare är säkert angelägna om kontakt. Kanske finns inget av intresse, men håll med om att det
skulle vara roligt.
Genom dessa grindar har nästan alla mina släktingar passerat, tanken är svindlande för ingen förutom Bentley
syns till. Men känslan när jag står här är euforisk.
Kan se Dagny och Saga och några till vars namn jag inte minns bli utkörda från tomten, Det var bara kor men de hade ett liv också.
En gång i tiden var det "mitt" . Skogen och linbanestationen och sjön, bondgården som Säll ägde, men ändå, den var nästan vår.
Nu är det nya ägare och de sköter om det väl som synes.
Om jag älskar den här platsen är inte svårt att förstå.