Länsman Johan Ludvig Ljungholm

Det här har jag under några veckors tid skrivit av från min farfars
minnesanteckningar om sin far Johan Ludvig Ljungholm, vilka är så
välskrivna att de bör finnas för allmän åskådning, inte minst för det
historiska värdet. Även om man inte vet vem han var så kanske det går
att hitta något av intresse i hans liv. Jag har hittat vissa likheter, men
vilka det är, säger jag icke.



Hoppas på fler bilder men nu är det den enda.


Johan Ludvig Ljungholm

1.10.1841 - 25.5.1926

Johan Ludvig Ljungholm var född i Skönberga församling, Östergötland den 1/10 1841. Hans föräldrar voro hemmansägaren och kyrkvärden Anders Magnus Jonsson född i Fröberga by Skönberga församling 10/1 1819 och dennes hustru bonddottern Anna Persdotter född i Gårdsby församling, Östergötland den 19/11 1813.

Föräldrarna flyttade jämte sonen Johan Ludvig från Skönberga till Oxtorpsby i Tåby   församling, Östergötland 1841 och därifrån till Konungsunds församling, Östergötland 1865 där de köpte en mindre lantgård, kallad Eklund, och där de sedemera avledo modern 1884 och fadern 1904.

Johan Ludvig, vilken jämte brodern Anders Magnus, tagit sig tillnamnet Ljungholm ämnade sig först studera till präst. Han gick i skola i Söderköping och därefter i Linköpings Högre Allmänna Läroverk. Han fullföljde icke, som ämnat var, präststudierna. Kanske var orsaken ekonomiska svårigheter, kanske var det otur i studentexamen, kanske båda i förening som lade hinder i vägen. Som gymnasist försökte han hjälpa upp ekonomin genom att under ferierna taga plats som informator på herrgårdar i Linköpingstrakten och att läsa med andra skolpojkar. Han måste dock definitivt slå prästbanan ur hågen och inriktade sig på att komma in vid Landsstaten och bli kronolänsman. Härför praktiserade han under ett par år kronolänsmanskontor, bland annat hos sin blivande svärfar kronolänsman Erik Gustaf Gustafsson i Kinda härad samt i Bobergs härad. Egendomligt nog var han kyrkoskriven hos sina föräldrar ända till 1869 då han uttog flyttningsbetyg från Konungsunds församling till Vårdsnäs församling i Kinda härad där han sistnämnda år praktiserar på länsmanskontoret.

Det kyrkliga ämbetet lekte dock alltjämt i hans håg och han sökte och erhöll s.k. venia d.v.s. tillstånd att, ehuru icke prästvigd, predika i kyrkor. Detta tillstånd utfärdades av dåvarande biskopen i Linköpings stift Ebbe Gustaf Bring under åren 1862, 1864 och 1869. Sålunda har Ljungholm predikat i följande kyrkor Konungsund 1862, Östra Husby juldagens högmässa 1862, Fornåsa juldagen 1863 och 1864,Furingstad långfredagen och påskdagen 1863 och 1864, Konungsund midsommardagen 1864, Kuddby 1864, Josefina kyrka i Bobergs härad 1864, Vårdsnäs kyrka midsommardagen 1865 samt vid Ladugårdskälla hälsobrunn i Linköping1869. Tillfällen då han predikat torde ha varit fler, men om dem finnes inga anteckningar. Koncepten till hans predikningar samt venian finnos i hans efterlämnade papper. Koncepten äro skrivna med gåspenna och lämnar prov på hans vackra, tydliga och drivna skrivstil. Det torde varit få som, sedan stålpännorna kom i bruk, fortsatte med detta gammeldags skrivtyg, men han skrev tjänstehandlingar och allt med gåspenna, vilken han själv formade till önskad finhet och mjukhet. Först under senare delen av sin levnad började han begagna stålpänna, men han övergav dock aldrig helt gåsfjäderpännan,

År 1869 var Ljungholm, som först nämnts, bosatt i Vårdsnäs församling, och där föddes makarnas första barn, sonen Ludvig. Från Vårdsnäs flyttade familjen till Linköping och där började Ljungholm som kanslist hos Länsstyrelsen samt avlade länsmansexamen i början av 1870 – talet. Ännu 1872 var han boende i Linköping och där födde makarnas andra son Erik sistnämnda år. Tredje sonen Sture är född i Tjärstads församling, Östergötland år 1874. Antagligen samma år blev Ljungholm förordnad till kronolänsman i Ydre härad, Östergötland och flyttade till Sunds församling där fjärde sonen Ragnvald är född 1875. Ännu år 1878 var länsman Ljungholm kvar i Ydre härad och då bosatt i Västra Ryds församling där dottern Anna Ragnhild Josefina är född sistnämnda år. Av flyttningarna till olika församlingar inom häradet är troligt att till länsmanstjänsten icke hörde tjänsteboställe.

Till Herrestads församling, Östergötland flyttade familjen den 30/5 1881 då Ljungholm blev förordnad till kronolänsman i Dals härad och där föddes det sjätte barnet sonen Sten Martin samma år. Men, ännu var det icke slut på flyttningarna. Den 30/6 1886 flyttade familjen till Vadstena och länsmansbostället i Herrestad arrenderades ut till en svåger. Arrendet upphörde efter fyra år och Ljungholm övertog själv jordbruket och måste återflytta till Herrestad den 30/10 1890. Han brukade gården med hjälp av rättare, ett par drängar och en piga under några år, men arrenderade åter ut jordbruket till den 14 Mars 1899 då bostället indrogs till Kronan. Till Borghamn, Rogslösa församling, Östergötland, flyttade han från Herrestad den 27/1 1899 och blev bofast där till sin död 1926.

Att länsman Ljungholm nästan hela sitt liv varit ”en farande Sven” framgår av alla hans många flyttningar och icke två av de sex barnen äro födda i samma församling.

Angående länsmansbostället i Herrestad kan nämnas att gården var på 27 har, därav 24 har öppen jord 3 har ängs- och betesmark. Corps de logiet var byggt omkring 1850 och innehöll 7 rum, hall och kök i två våningar med frontespis. Gården var taxerad till 44.000:- kronor. Djurbesättningen bestod av tre par dragare, tio á tolv kor och ungnöt, får, svin, höns och  ankor. Jorden bestod till större delen av styv lerjord (östgötalera). Rättare, två drängar och en piga voro årsanställda, var jämte under skördetiden flera daglönade hade arbete.

I Borghamn bodde länsman Ljungholm först i ett fortifikationen i Karlsborg tillhörigt hus, men byggde sig år 1913, på en på 49 år arrenderad tomt tillhörig staten, en egen villa vid foten av Omberg med utsikt över Vättern mot västgötalandet. Han kallade villan Solhem. Den innehöll 7 rum, 2 kök, 2 hallar samt badrum och hade vattenledning och avlopp m.m. Så länge han var i tjänst disponerade han själv undervåningen om 4 rum, kök och hall och hyrde ut den övre våningen, men efter pensioneringen bytte han och flyttade upp i övervåningen.

De år familjen var bosatt i Vadstena bodde han i den s.k. ”Gröna gården” vid Skenningegatan. Bostaden där var 7 rum och kök, varav länsmanskontoret tog 2 rum i anspråk. Ett rum på vinden disponerades av sönerna som då gingo i läroverket samt ett annat av drängen som skötte de två hästar som Ljungholm måste hålla för tjänsteresor, sedan boställets hästar icke längre stod till hans förfogande. I gården fanns stall, vagnbod m.m. som erfordrades. Till bostaden hörde också en liten, då vanvårdad trädgård, som han, med det intresse han alltid haft för blommor och sådant, skapade om till en liten idyll. Som ett apropå kan nämnas att Ljungholms bästa ämne i gymnasiet  lär ha varit botanik och från den tiden kom han ihåg de latinska namnen på de flesta växter som kom under hans ögon. Det har berättats att han i Linköpings läroverk till lärare i botanik hade en lektor Kindberg av pojkarna döpts till ” Perca fluviatilis” = abborre.

 

Då sonen Thure åtskilliga år efteråt gick i samma läroverk var Perca, då gammal och mossbelupen, fortfarande lärare i botanik. En gång frågade Perca Thure om han var son till kommissarie Ljungholm 

och då han fick detta bekräftat sade Perca att Johan Ludvig Ljungholm varit en av hans bästa elever i hans ämne. Enligt Thures påstående skulle detta släktförhållande renderat Thure ett och samma ”oförtjänt” överbetyg i botanik.

 

Länsman Ljungholms stora intresse för naturen och allt som växte på marken följde honom hela livet. Då han kom till Herrestads länsmansgård låg där hela den stora trädgården i lägervall, men han tog sig genast an att ställa den i stånd. Han tog bort en del gamla förvuxna fruktträd och planterade nya, bättre sorter och på andra ympade han in ädlare sorter fruktsorter. Han odlade upp köksträdgården så att den gav avkastning till det stora, egna hushållet. Han hade dock icke så stor glädje av denna odlarflit på den korta tid han bodde där, dock kunde han under de sista åren sälja rätt mycket äpplen och päron till Norrland.

 

Vid den nya villan i Borghamn anlade han 1914, året efter sedan villan blivit färdig, en ganska stor trädgård med många ädla fruktträd och bärbuskar samt blomrabatter. Trädgården blev hans hobby efter pensioneringen så länge krafterna stod bi. Det roade honom att genom okulering och ympning draga upp rosor på stammar och rötter av bland annat kvitten m.fl. Remonterande rosor voro särskilt hans älsklingsblommor. Han odlade även här många både perenna och bienna växter.

 

Dals härad omfattar 8 socknar nämligen S:t Pers, Strå. Nässja, Örberga, Herrestad, Källstad, Rogslösa och Väversunda och inneslöt i grova drag området mellan Vadstena och Omberg i söder och norr samt Vättern och Tåkern i väster och öster. Kommunikationsmöjligheterna voro mycket dåliga. Det fanns ingen annan möjlighet för länsman och hans fjärdingsmän att före senare delen av år 1888 göra tjänsteresor inom häradet utan att anlita hästskjuts eller apostlahästarna.

 

År 1888 blev emellertid järnvägen Vadstena – Ödeshög färdig och sedan blev det bekvämare förbindelser åtminstone i häradets längdriktning. Vid det tillfälle då denna järnvägsdel skulle invigas, av H. M. Konung Oscar 2 hade Ljungholm inövat en grupp ”hurrabasar” som skulle utbringa ett fyrfaldigt leve för kungen då invigningståget med den sistnämnda, hans uppvaktning och övrig honorationer ombord passerade Herrestad station. Vid tillfället hade länsman iklätt sig paraduniformen bestående av syrtut med guldgalon i eklövsmönster på krage och ärmar, byxor med likavaro revärer, en så kallad båthatt med guldträns och stor blågul kokard samt värja med förgyllda beslag och pärlemoinlagt fäste. Uniformen var troligen hyrd eller lånad av någon bättre lottad kollega, ty den försvann lika hastigt som kommit utom värjan som fortfarande finns i behåll inom släkten.






 Länsman Ljungholm var till sin kroppsbyggnad betydligt över medellängd. Kraftig och muskulös och hade ända till mycket hög ålder en järnhälsa. Han var utrustad med mer än vanliga kroppskrafter, varom många häradsbor vittnat.

 

Vid ett tillfälle körde en dräng förbi länsmansgården i Herrestad med en vattentunna rymmande ca 800 liter på en flakvagn.  Mitt för gården gick plötsligt ena hjulet av bakvagnen. Länsman, som sett malören från sitt kontorsfönster, gick ut för att hjälpa drängen. Därvid satte han ena axeln under d.s.k. rongan, lyfte upp bakvagnen med vattentunna och allt och höll den så medan drängen satte på hjulet, vilket tog åtskilliga minuter.

 

Några brott av grövre slag förekom inte så ofta inom häradet. Ett och ett mycket hemskt sådant var en mordbrand som förövades av en torpare Kleist i Pölstorp, Rogslösa socken. Torparen hade en natt slagit ihjäl sin hustru och tre minderåriga barn. Han hade därefter hällt fotogen över liken och möblerna samt tänt på stugan för att utplåna alla spår. Själv räddade han sig, efter vad han först påstod, i sista stund genom ett litet fönster utan att kunna göra något för att rädda familjen. Torparen misstänktes emellertid på goda grunder att ha anlagt branden, men man trodde inte då att han också mördat familjen. Kleist anhölls emellertid som misstänkt för mordbrand. Under rättegången, som varade nästan ett år, nekade han till att ha anlagt branden eller gjort av med familjen och blev frikänd i brist på bevis.

 

Efter frigivningen blev Kleist religiös och grubblande och en dag kom han till länsmanskontoret och bad att få tala med kommissarien.  Därvid bekände han att han slagit ihjäl hustrun och barnen samt anlagt elden. Kleist blev på nytt anhållen och av länsman med hästskjuts transporterad till arrestlokalen i Vadstena. Biträde var sonen Eric Ljungholm.

 

I förlitande på sin styrka brukade Ljungholm i regel icke använda fot- eller handbojor vid transport av brottslingar, så ej heller vid detta tillfälle, ehuru sådant alltid funnos med i vagnens säteslåda. Under färden bad Kleist att få gå av vagnen för naturbehov, vilket beviljades. Väl nerkommen på marken tog han emellertid till benen och försökte undkomma. Kvickt som tanken var länsman av vagnen, sprang ifatt honom och återförde honom till vagnen, men då gjorde Kleist motstånd. Då fattade Ljungholm fången med ena handen i byxbaken och med den andra i nacken och lyfte lätt och ledigt upp honom på plats i trillans baksäte. Sedan han för säkerhets skull försetts med fotbojor kunde resan fortsätta. Kleist blev omsider dömd till livstidsstraff för mord och mordbrand. Under strafftiden blev han vansinnig och överfördes till Vadstena hospital och avled där.

 

Denna händelse vittnar om länsman Ljungholms styrka, vighet och snabba uppfattningsförmåga.

 

Vid ett annat tillfälle skulle han återinställa en dräng som avvikit ur tjänsten. Han hade fått reda på att drängen uppehöll sig hos bekanta och när länsman kom till ort och ställe med hästskjuts vägrade drängen att följa med, men då tog Ljungholm s.a.s. saken i egna händer. Samma grepp och samma upplyftande rörelse och drängen satt på plats i trillan. Vid detta kraftprov blev drängen så perplex att vidare protester uteblev. Till saken hör att drängen var smålänning och nykommen till orten, varför han inte kände till vilken kraftkarl länsman Ljungholm var och hans metod mot tredskande. Ljungholm var vid de båda sist relaterade händelser i åldern mellan 50 och 57 år.

 

Troligt är att länsman Ljungholm vid många andra tillfällen, såsom vid auktioner, marknader och dansbanor haft god användning för sin styrka och detta sitt eget lilla jiu-jitsugrepp och varit situationernas herre, ty det har aldrig sports att han kommit till korta när det gällt bråkivrare. Själv talade han aldrig om sådant som hänt i tjänsten, men genom andra har en del händelser gått till eftervärden.

 

Ännu ett intermezzo, mer dramatiskt och otrevligt, inträffade då Ljungholm med biträde av fjärdingsmannen skulle göra utmätning av en häst hos en lantbrukare i Ullnäs, Nässja socken, Då de båda tjänstemännen kommo till gården hade bonden och hans två söner barrikaderat sig i ladugården. Därifrån bombarderades länsman och fjärdingsman med kogödsel och andra otrevliga projektiler genom fönster och gluggar. Länsman skaffade då en yxa varmed han bröt upp dörren. Då de omsider kommo in i ladugården möttes de av  de tre männen beväpnade med var sin gödselgrep färdiga att gå till anfall. Ljungholm framhöll för dem det utsiktslösa i att använda våld mot statens tjänstemän, varvid de lugnade sig och togo sitt förnuft till fånga, varefter utmätningen kunde verkställas. Bonden blev stämd till häradsrätten och dömdes till flera månaders fängelse och att ersätta förstörda kläder.

 

Som allmän åklagare var länsman Ljungholm human och rättvis och därför mycket uppskattad av häradsborna. Han hedrades i såväl Herrestad som Rogslösa församlingar med flera kommunala hedersuppdrag. Han var icke processlysten och undvek gärna att väcka åtal för obetydliga förseelser om så kunde ske utan att lagens råmärken därför överträddes och såvida stämningsansökan icke ingivits av någon annan.

 

Länsman gjorde en torgdag under kräftfångsttiden en rond på stora torget i Vadstena och träffade på en gammal man som hade några tjog kräftor i en korg att sälja. Tyvärr höll inte de saluförda kräftorna det lagstadgade måttet, varför mannen upplystes om detta. Han sade sig inte ha en aning om vilket mått kräftor måste ha och han och hans barn hade fångat dem i Hjälmarån. På frågan om han sålt några av de undermåliga kräftorna blev svaret nekande. Då beordrades mannen att ta korgen med kräftorna och följa med länsman. Färden ställdes till hamnen där mannen fick tömma sin kräftkorg i vallgraven vid slottet och så fick han gå med sin tomma korg. Mannen väntade nog att få en stämning , men Ljungholm tyckte, att då kräftorna tagits i beslag och återbördats till sitt rätta element samt då mannen ej heller sålt några så fick udda vara jämt och för detta var nog mannen mycket tacksam.

 

Länsman Ljungholm hade god sångröst (baryton) och han trakterade både piano, gitarr och fiol. Redan som skolyngling sjöng han till eget ackompanjemang i de familjer där han umgicks. Detta har bekräftats av en son till handlande Larsson i Linköping vars bekantskap nedtecknande detta gjorde i Norrköping 1904. Ljungholm umgicks mycket i Larssonska familjen både som skolyngling och kanslist och sonsonen kom mycket väl ihåg från sin barndom att kanslist Ljungholm ofta sjöng och spelade i hans föräldrahem. Familjen ifråga var mycket musikalisk. Gamle Larsson spelade cello, vilket instrument även sonen trakterade. Även på äldre dagar sjöng och spelade Ljungholm glada visor på bondkalasen där han var en gärna sedd gäst, icke minst för sina visor. I hans repertoar förekom visor av Sehlstedt, Bellman m.fl. men han sjöng även en del seriösa sånger. Han hade flera böcker med upptecknade visor och sånger. En visa som särskilt uppskattades på bondkalasen var Hypoteksvisan, en skämtsam parodi om böndernas välstånd genom hypotekslånen. Av andra visor kan nämnas Petter Jönsson emigrerar till Amerika, Månen vandrar på himmelen blå och tittar in genom rutan, En liten fågel satt en gång och sjöng i furuskog, Gör så gott du kan etc med många, många andra.

 

Om häradsbornas och församlingsbornas uppskattning och minnesgodhet vittnas följande. Påsken 1947 var sondottern Margit med make på tillfälligt besök i Borghamn och bevistade därunder högmässan i Rogslösa kyrka. På ett eller annat sätt hade det för prästen och menigheten blivit känt att en sondotter till kommissarie Ljungholm var närvarande i kyrkan. Efter gudstjänsten blev hon uppsökt och välkomnad av prästen. Även kyrkvärden, klockare och en del församlingsbor kommo och hälsade och samtalet rörde sig om kommissarie Ljungholm. Denna händelse är ett bevis på den popularitet han åtnjöt bland dem. Han hade då varit död i över 20 år.

 

Länsman Ljungholm hade inga fiender bland sina häradsbor. Med alla var han bekant och god vän. En gång var han på tjänsteresa efter häst till Krigsberga by någon halvmil från länsmansgården  i Herrestad. På sina åkrar utmed landsvägen gick bonden Samuelsson, allmänt kallad ”Samuel i Krigsberga”, och harvade med en mycket gammal men särdeles välskött häst. Samuel var ungkarl, mycket originell och stor djurvän. Länsman stannade och pratade med Samuel som han ofta brukade göra. Därvid observerade han att harven var upp och ned, alltså med pinnarna i vädret och frågade om inte Samuel märkt detta. ”Jovisst vet ja dä, men dä ä lättare så för Brunte å dra”, sa Samuel. Samuelsson frågade om han fivk bju ”kummisarjen” på en ”kunjak” vartill denne tvekade ja och bjöds in i salen. Samuel hade nog hört talas om att fina gäster fordrade uppassning och att de använde servett, varför han ropade inåt köket till hushållerskan Stina: Stina sätt fram ett par glas åsså en ”salvett” te kummisarjen; Stina kom in, tog fram ett par spetsglas ur skänken och satte direkt på bordsskivan samt lade en hopvikt servett bredvid. Samuel gick sedan själv fram till skänken, tog fram konjakslitern och en skål med några sockerbitar i, slog upp i glasen och skålade med gästen. Tydligen ansåg Samuel att kommissarien var en fin gäst, värd att hedras.

 

I ordenslivet deltog länsman Ljungholm ganska litet. Särskilt blev detta fallet sedan han flyttat från residensstaden till rena bondlandet. Ett undantag under Dalshäradstiden var ordenssällskapet W: sex i Vadstena inom vilket han innehade en hög grad och var sångarbroder.

 

Vid sin avgång ur tjänsten med pension förlänades han av konung Gustav V guldmedalj med inskriptionen ”För nit och redlighet i rikets tjänst”.

 

Vid de i Herrestad årligen återkommande skördekalasen på höstarna, då Ljungholm själv hade jordbruket, var han alltid med och underhöll sig med gästerna, drängar, pigor och daglönare samt sjöng visor och spelade för dem.

 

Han var mycket road av fiske och i Herrestad gavs tillfälle att dra upp en och annan gädda eller abborre (skomakare som han skämtsamt kallade de senare). Det skedde med svirvel i Mjölnarån som på orten allmänt kallades för kanalen på grund att den var grävd från sjön Tåkern och en bra bit nedanför länsmansgårdens ägor. På den tiden var kanalen fullt farbar med roddbåt, s.k. Vättensnipa.

 

Som ett minne från länsman Ljungholms verksamhet i Dals härad står ännu idag den alle’ av lövträd som kantar landsvägen genom hela häradet från Lankarbron i norr till Omberg i söder, numera kallad riksväg 8, närmare 2 mil. Alle’n tillkom på hans initiativ och han inköpte  erforderliga träd och ordnade med planteringen. Bönderna voro mycket villiga att hjälpa till och bidraga till kostnaderna. De voro på den tiden väghållningsskyldiga, var och en i förhållande till gårdens storlek och efter alle’ns tillkomst befriades de från skyldigheten att ruska vägen vintertid.

 

Kronolänsman Ljungholm fick behålla sin hälsa långt in på ålderdomen, men sedan han kommit upp i 75-års åldern började hjärtat bli allt svagare och svagare och han fick tillgripa hjärtstimulerande mediciner. Sitt intellekt och klara tankeskärpa hade han dock kvar ända till slutet. Då han under sina sista år inte längre kunde syssla i sin kära trädgård fördrev han tiden med läsning, företrädelsevis detektivböcker och romaner samt lade patiens. Han skrev  ofta till sina barn och berättade om sitt ensamma liv sedan hans bägge hustrur gått bort med 10 års mellanrum. Han hade en gammal fröken som hushållerska men hon var inte vidare sällskaplig av sig. Dottern Ragnhild, som bodde ganska nära, tittade till honom ibland och för detta var han mycket glad och tacksam. Han avled i sin villa Solhem den 25/5 1926 i en ålder av 84 år och 8 månader. Dödsorsak var hjärtsvaghet.

 

Han va gift två gånger, första gången med Matilda Josefina Gustafsson född i Rinna församling, Östergötland den 30/10 1841, död i Borghamn, Rogslösa församling den 20/6 1909. Andra gången med den förstas syster Ade’le Amalia Gustafsson född i Ekebyborna församling, Östergötland den 3/10 1854, död i Borghamn, Rogslösa församling den 10/2 1919. Alla äro begravda på Rogslösa kyrkogård. Ljungholm och hans första hustru på gravplats Nr: 44 nordost om kyrkan. Graven är inramad med kedjor på stenstolpar och på densamma är rest en hög sten av otuktad kalksten med inskription. Hans andra hustru har gravplats Nr: 82 också nordost om, men något närmare kyrkan. Den har liggande sten, polerad och med inskription.

 

Med sin första hustru hade länsman Ljungholm fem söner och en dotter nämligen.

 

Ludvig: bryggeritjänsteman, född i Vårdsnäs församling, Östergötland den 15/12 1869 död i Stockholm den 15/8 1950.

Eric: tjänsteman vid Vin & Spritcentralen född i Linköpings Domkyrkoförsamling den 21/12 1872 död i Stockholm den 3/7 1950

Thure: löjtnant T.2. reserv, född i Tjärstads församling, Östergötland de ½ 1874, död i Stockholm den 20/3 1960.

Ragnvald: lokförare vid SJ. född i Sunds församling , Östergötland den 15/12 1875 död i Stockholm den 22/6 1942.

Aina Ragnhild Josefina: gift Gyllenhammar, född i Västra Ryds församling, Östergötland den 22/71878 död i Borghamn Roslösa församling, Östergötland den 9/1 1939.

Sten Martin: bryggerikassör, född i Herrestad församling, Östergötland  den 28/11 1881 bosatt i Norrköping.

 

PS

 

Hur kronolänsman Ljungholm kunnat draga fram denna stora barnaskara och giva dem en dräglig start i livet utan nutidens statliga och kommunala hjälp torde för samtidens fäder förefalla som en gåta. Allt var billigare på den tiden man. Ja, visserligen men lönerna voro också satta därefter och länsmanslönen utgjorde inget undantag. Kontantlönen var liten och länsmansboställets magra och leriga jord gav inga rekordskördar. S.k. sportler på uppdrag i  tjänsten voro icke stora. Ljungholm har oaktat detta hållit fyra av sina barn i realskola och en i gymnasium. Familjen bodde inte alltid på platsen för skolan och följden blev att de måste ha s.k. skolhushåll eller inackordering. Då de äldsta sönerna bildat familj var det mycket vanligt, att de med barn och blomma tillbringade sina semestrar på länsmansgården  i Herrestad samt även i Borghamn. Det blev många fler munnar att mätta, men man tänkte kanske att på en lantgård hade man allting gratis och ingen reflekterade på att det som förbrukades av gårdens produkter blev ett minus istället för att vid försäljning bli ett plus i kassan. Det fanns kanske de som ansågo att ”farfar” höll allt för hårt om penningpungen, men om så var förhållandet var skälet detsamma som stod skrivet på den historiska Brasklappen.

 

Tyvärr har dessa ganska ofullständiga minnesanteckningar om kronolänsman Johan Ludvig Ljungholm kommit att mest omfatta tiden för hans liv och verksamhet inom Dals härad, alltså senare delen av hans levnad, av skäl att uppgifter om aktuella händelser under hans tidigare levnad icke kunnat erhållas.

 

 

 

 

 

Norrköping i Sept 1957

                                                          Sten Ljungholm

                         Min Farfar