Nostalgi



Mitt under brinnande krig 1 juni 1940 gifter sig min mamma och pappa. Vad har de för tankar på denna bild. Hos några kan man skönja ett svagt nästan lite blygt leende, men inte mer. Alla på den här bilden har jag träffat utom min morfar som dog 1945, året innan jag föddes.


Det finns bara två personer som idag är i livet den lilla flickan Ulla och min morbror Kalle. Jag tror inte de skulle komma ihåg något från den här dagen. Men jag kan tänka mig att min morbror Ville i flygarunieform längst ut till höger har annat i tankarna. Det hade ju varit krig i tio månader.


Fotot är taget på Lindö utanför Norrköping Villa Solåsen hette den då, huset finns kvar än idag. Jag har bara svaga minnen av det. Köket var stort och jag har en liten men ganska stark känsla av en smal trappa från köket som ledde upp till... ja, det kommer jag inte ihåg. Jag minns bara att det var något spännande. Huset var min mormors. Det såldes sedermera, det blev för stort för henne. Det blev sjukhem efter att min mormor flyttat. Idag tror jag det är ett av de vanliga luxuösa husen på Lindö.



                                            Solåsen och köket med min mormor

Jag var kanske 4 år möjligen 5, men förmodligen är det ett minne som etsat sig kvar i mig troligen det första.


Sen har jag ett annat starkt men lite sorgligt minne som jag kan känna än idag hur det kändes. Det var på "Skogshyddan" min morbror Villes sommarhus i Östergötland, idag minns jag inte vilket år det var, men det var den sista sommaren där. Det skulle säljas.


Jag låg i en hammock som flyttats in på glasverandan i det övre huset, eftersom sommaren var slut. Gardinerna var gula och solen lyste in och det gav ett magiskt ljus. Jag tänkte då att jag skulle behålla den känslan och inte glömma, det har jag inte gjort. Jag höll hunden Sussi, en vit dvärgpudel, i famnen och jag tror att jag grät. Jag älskade det stället och nu var det slut.


Bilder från Skogshyddan på 50 och 60-talet


 Nya ägaren målade om till gult. Bilderna från 1993, då Jag Eskil och Göran var
där för att höra om det var till försäljning. Det var det då, nästan, men det gick andra
vägar och är idag ett permanent boende.



Visst är det lätt att förälska sig, när man ser detta och jag kommer aldrig att glömma
min barndoms somrar. Jag hade verkligen önskat att få vara där nu.